
Jag undrar hur det känns att krossa någons drömmar?
Jag hoppas innerligt att jag aldrig gjort det.
Jag undrar hur det känns att bara gnälla, bara hitta fel, bara utöva sin makt och fortsätta utan att se att man krossar någon eller några (i det här fallet en hel familj).
Det måste vara så att man själv är förstörd inombords på något sätt.
Men vad är det som driver människor att aldrig någonsin stanna upp och tänka, hur påverkar det här människorna omkring mig?
Jag har aldrig velat tro att det finns ren ondska i människor och det tror jag väl egentligen inte nu heller, men varför måste det gå så långt att man faktiskt krossar andra människors drömmar utan att man har någon vinning av det, annat än att man har visat sin makt.
Vad finns det för tillfredsställesle i att visa sin "makt" gentemot medmänniskor?
Jag förstår inte, kommer aldrig att förstå....
Det här inlägget blir lite konstigt eftersom jag inte bör gå närmare in på vad som hänt.
Men den här familjen mår ganska dåligt just nu och den mesta energin går åt till att hålla ihop allting.
Skaparlusten finns helt enkelt inte.
Ska försöka blogga lite ibland i alla fall.......