En hyllning till farmor Anna
Farmor Anna lärde mig sticka, virka och sy när jag var liten.
Med ett enormt tålamod satt hon och tragglade med mig tills jag lärde mig.
Det var också hon som sprang bakom cykeln när jag lärde mig cykla.

Jag tyckte mycket om att vara hos farmor och farfar när jag var liten, jag älskade mina morföräldrar också mycket, men på just den här bloggen som handlar om handarbete så får farmor Anna en speciell plats eftersom det är från henne jag ärvt lusten att skapa och tålamodet att göra klart det jag påbörjat. Jag har också ärvt kärleken till djur och natur från henne.
Min farmor dog förra sommaren, men allt som oftast när jag sitter djupt försjunken i en stickning eller liknande så kan jag känna hennes närvaro, jag kan känna hur hon står bakom och kollar så jag gör rätt.... Jag tror att hon är ganska stolt över mig.........
Jag tycker så mycket om den här bilden på farmor, jag tror hon är 19 år på den.
Jag har tyvärr inga bilder på mig och farmor tillsammans när jag är vuxen, men jag har en från när jag var barn. Hunden Ruff är med på bilden.